Levan Akin: ”Plötsligt kom insikten: Fuck it, jag ska sluta försöka bli omfamnad av det vita rummet”

Foto: Henrik Nielsen.

INTERVJU. Efter det internationella genombrottet med And Then We Danced är Levan Akin tillbaka med Passage, som skildrar jakten på försoning och acceptans, men också är en kärleksförklaring till Istanbul. Kasia Syty träffar en filmskapare som har slutat kompromissa.

Kopplingen mellan regissören Levan Akin och poeten Gunnar Ekelöf är kanske inte den mest självklara. Men efter att ha sett Levan Akins nya film Passage tänker jag omedelbart på just Ekelöf och hans kärleksförklaring till metropolen Istanbul, som tog honom med storm sent i livet. Särskilt på formuleringen: ”Istanbul är stor, gammal och magisk nog att rymma alla drömmar. Denna märkliga stad som är den enda i världen byggd på två kontinenter och som inte är trogen någon av dem.” De två Istanbulälskarna Akin och Ekelöf förenas i sin förmåga att ge staden och alla dess drömmare en röst, och i Levans fall ge det myllrande gatulivet ett ansikte.

Hans coming of age-drama And Then We Danced (2019), om att vara queer i den patriarkala georgiska dansvärlden, följs upp av en lika queer men mognare, mer nedtonad och vemodigare generationsskildring, inspelad i Istanbuls färgstarkaste kvarter. I Passage agerar broarna över Bosporen inte bara band mellan öst och väst utan också mellan olika generationer, liv och epoker.

Vi sitter på ett konditori i Gröndal och pratar minnen, en vecka efter att Passage haft världspremiär på filmfestivalen i Berlin. Det har gått 13 år sedan Levan Akins ljummet mottagna långfilmsdebut, hipsterkomedin Katinkas kalas (2011), och fem år sedan det omtumlande genombrottet: Kärlekshistorien om de två georgiska unga dansarna Merab (Levan Gelbakhiani) och Irakli (Bachi Valishvili), som både gjorde succé efter premiärvisningen i Cannes och orsakade kravaller och stenkastning utanför biografen Amirani i Tbilisi, som Levan har rötter i. Med tiden har hans syn på händelserna förändrats:

– Jag hade ingen aning om att And Then We Danced skulle bli så stor, att konsten har kraft på det sättet. Men nu tycker jag bara – fan vad bra att allt det där hände! Filmen blev som en injektion. Poängen med den var att göra något som aldrig setts i den regionen, något som jag hade velat se när jag vistades som liten i Georgien. Att de unga skulle få uppleva det jag kände hos min faster i Norsborg 1995 när jag såg ett inslag om John Waters, vilket senare fick mig att sluka hans Polyester, Female Trouble och Pink Flamingos.

Det är ingen överdrift att säga att Levans egen film på liknande sätt har definierat en generation.

– Jag träffade en georgisk kille som var 24 och hade kommit ut, och han sa: ”Din film har förändrat mitt liv.” Han var 19 när den kom. Allt jag vill är att berätta liknande historier, kosta vad det kosta vill. Som i Passage.

Passagemetaforen kan även tillämpas på Levans egen konstnärsbana och vägen till att äntligen få göra filmer på sina egna villkor, med alla sina kulturer närvarande.

– Det syns i både And Then We Danced och Passage att jag äntligen har slutat leva efter vad andra tycker och tänker om mig. Plötsligt kom insikten: Fuck it, jag ska sluta försöka bli omfamnad av det vita rummet. Jag har alltid känt ett utanförskap – och till slut blev det dags att omfamna det. Så jag gjorde And Then We Danced. Processen handlade väldigt mycket om mig, som ett försök att hitta svaret på varför jag älskar film. Varför vill jag ens göra filmer?

Numera känns svaret på frågan självklart.

– Det handlar om kärleken till människor, till historier, till berättelser. Och om ett slags aktivism som jag alltid har burit inom mig och inte längre vill skjuta undan. Jag brukade tänka att man kan vara försiktig och undvika kontroverser, men nu vet jag: Nej, jag ska gå rakt in i dem.

Lucas Kankava och Mzia Arabuli i Passage. Foto: TriArt Film.

Men det är inte politiken som är poängen med filmskapandet, utan att göra mänskliga filmer.

– ”Varma” är ett tråkigt ord, det låter så banalt. Men jag vill göra någonting som alla, inte bara folk i ett särskilt community, kan ta till sig. Jag vill att folk ska fatta att Merab i And Then We Danced är ett barn till någon, som vi alla är. Han har en mormor, en familj och ett liv. Och det är likadant med rollfigurerna i Passage. De försöker bara hitta en plats i tillvaron.

En av dem är den georgiska, pensionerade lärarinnan Lia (Mzia Arabuli), som har lovat sin syster att leta rätt på dennas sedan länge försvunna transdotter Tekla. Av en granne får Lia höra att Tekla kanske bor i Istanbul och hon reser dit med målet att försonas. Till sin hjälp har hon grannens äventyrslystna lillebror Achi (Lucas Kankava) och den nya bekantskapen Evrim (Deniz Dumanlı), en advokat som kämpar för transpersoners rättigheter.

Att Levan känner mycket för sina rollfigurer syns när han pratar om dem och märks i hans manus, där allas öden noggrant beskrivs – också sådant som inte fick plats i den slutgiltiga filmen.

– Jag vet att publiken är smart och läser mellan raderna. Det går att ana att Lia själv är lite på flykt från Georgien – hon har inte gift sig och har inga barn, förmodligen för att hon inte vill bli underställd någon man. Den unge Achi vill också bara rymma hemifrån. Och så har vi Evrims hela personlighet som är så otroligt motståndskraftig, någonting jag såg direkt när jag mötte Deniz. Den ideella organisationen Pink Life som hennes rollfigur jobbar för finns också i verkligheten.

Bara att hitta rätt huvudrollsinnehavare tog två år. Men när Levan fick syn på Mzia Arabuli, som är en av Georgiens mest ansedda teaterskådespelare, föll allt på plats.

– Hon är ju som ett lejon. Tänk att hon finns i Georgien och ingen har gjort en storfilm med henne. Det fattar jag inte.

Till skillnad från Mzia debuterar Deniz Dumanlı och Lucas Kankava som skådespelare i Passage. När jag säger att alla, inklusive poliserna, känns som människor av kött och blod ler Levan och blir tårögd.

– Ikväll får de faktiskt en Teddy Jury Award som bästa ensemble på Berlinale. Det känns helt fantastiskt, för den här castingen var det värsta jag någonsin har gjort. Jag behövde inte bara en huvudroll som skulle bära hela filmen – jag behövde tre. Alla var tvungna att vara superintressanta. Och dessutom behövdes ett helt galleri av sidokaraktärer.

Deniz Dumanlı i Passage. Foto: TriArt Film.

Hans flera år långa research innefattade väldigt många intervjuer, att strosa runt i timmar i det pandemitomma Istanbul, och att lära känna stadens hbtqi- och transcommunity på djupet. Men att klassificera Passage som ett drama om Istanbuls transcommunity fångar inte filmen. Den är till lika stor del en roadmovie, en essä om ensamhet, en poetisk vandring genom stadens mindre kända delar …

– Jag har en egen koppling till Istanbul för jag var där varje sommar som barn. Jag åkte samma buss som Lia och Achi från Tbilisi till Istanbul där vi hade släkt, och där min pappa ägde en lägenhet ett tag. Jag har sett staden förändras, men för mig är den fortfarande en myllrande plats full av färger och katter – mitt turkiska team tyckte att jag fokuserade för mycket på katterna, haha.

Vill man så går det att följa deras fotspår exakt.

– De nedfallna husen och bakgatorna är den värld våra rollfigurer rör sig i när de letar efter Tekla. På den flådiga shoppinggatan Bağdat Caddesi har de ingenting att göra. Geografiskt stämmer allting. Jag gjorde en karta tillsammans med filmteamet.

Likadant är det med språkblandningen, som också researchats fram med stor varsamhet. I början av Passage får tittaren veta att georgiska och turkiska är språk som inte har några könsbestämmande pronomen, på det sätt som till exempel svenska och engelska har.

– Jag har tänkt mycket på det queera språket generellt och hur man uttrycker och har uttryckt saker på film. Under tiden i Istanbul upptäckte jag att stadens hbtqi-community pratar ett särskilt slangspråk som heter lubunca. Det har funnits med sedan den ottomanska tiden, och är ett hemligt språk som utvecklats för att exempelvis skydda varandra från polisen. Lubunca pratas rätt mycket av turkarna i filmen, vilket man inte fattar när man inte kan språket. Det var självklart och väldigt fascinerande att ha med.

Foto: Henrik Nielsen.

Rollfiguren Lia som pratar georgiska kallar exempelvis inte Tekla för sin systerdotter utan för systerbarnet. En markering som inte kommer att uppfattas på samma sätt av en svensk tittare som av en georgier.

– Det är betydelsefullt, för senare i filmen pratar hon annorlunda om Tekla. Det är en distinktion som går förlorad i de svenska undertexterna, men som var med redan på manusstadiet. Jag vill att folk ska förstå att språket speglar känslorna.

För Levan Akin är den västerländska publiken bara en av målgrupperna. Det viktigaste är att filmens många lager får komma till tals, vilket kommer att ske när den visas i Turkiet, Georgien och andra delar av världen. Med målet att få fler att känna sig sedda. När vi kommit till den här delen av samtalet pausar Levan för att ta ett långt andetag.

– Synligheten är allt jag vill ge det turkiska transcommunityt. Det handlar inte bara om den överallt utbredda transfobin utan också om ett starkt klassförakt, även inom kulturvärlden, vilket märktes när jag under arbetet med Passage ville att vi skulle ha transpersoner även i teamet.

 Märkte du ett motstånd?

– Ja, inlindat i argumentet att det inte fanns tillräckligt erfarna transpersoner. Om man inte ger folk chansen kommer de ju aldrig att bli erfarna! Vi måste bredda representationen på alla fronter. Till slut var jag tvungen att själv ta på mig det ansvaret genom att anställa några transpersoner som blev en oumbärlig del av teamet. För mig är processen att göra filmen lika viktig som filmen i sig. Kanske viktigare. Om jag ska fortsätta att göra filmer som tar fyra till fem år har jag inte många kvar, nu när jag är 44 år. Därför måste processen ge mig någonting i både mitt konstnärskap och mitt liv.

Det kräver en kompromisslöshet.

– Som man behöver växa in i. Men nu har jag ingenting att förlora. Nu kan jag göra riktiga filmer. Det är inte lätt, ens med de bästa intentioner. Film är som rysk roulette. Men nu har jag alla verktyg som krävs inom mig, och behöver inte längre svika mig själv.

Kasia Syty är filmkritiker och översättare.

Passage har biopremiär 22 mars.