Obehaglig idyll i skuggan av Auschwitz – Jan Lumholdt rapporterar vidare från Cannes

Jonathan Glazers The Zone of Interest är en favorit till Guldpalmen. Foto: A24.

Nyss hört i årets Cannes-surr:
”Bästa filmen hittills. Utan tvekan. Brrr.”
”Nog precis något för Ruben.”
”Ju mindre du vet, desto bättre.”

Det där sista anspelar på en unik möjlighet under en filmfestival med världspremiärer. Programmet informerar om titel, regissör och kanske en menings referat, och så tid och biograf. Det går alltså att sätta sig som ett vitt blad, redo att fyllas. Sedan kommer recensionerna och med dem en evigt förlorad oskuld när upplevelsen förmedlas till läsaren.

Filmen i fråga är The Zone of Interest, i regi av Jonatan Glazer, och startar med en grupp människor i baddräkt, på picknick vid en vacker insjö, indränkt i solsken och grönska. Någonting antyder 1900-talets första halva, det doftar även lite Bergmanidyll. Replikerna är dock på tyska. Människorna visar sig vara en familj och i nästa scen har pappa födelsedag. Han får present och hurrarop ute på den blommiga gården utanför den stiliga villan. Pappan bär stålgrå uniform med svart krage. En kutryggig man med rakat huvud bär randig grötrock och går förbi med en skottkärra. Mamma provar en päls. ”Behöver lagas”, konstaterar hon och hittar ett läppstift i vackert silverfodral i fickan som hon strax provar. Detta är en ganska vanlig gemytlig dag i familjen Höss liv, cirka 1942, i Auschwitz i Polen, där pappa Rudolf är ansvarig för och styr den verksamhet som här pågår.

Den där Bergmanidyllen hänger kvar – nojsande ungar, raska rosiga jungfrur, en frodig farmor, en lagom domderande, lagom småborgerlig husfru som ibland skämmer bort sina tjänsteflickor med vackra underkjolar som regelbundet trillar in. En mager svarthårig flicka verkar aldrig få något, trots att hon kanske sliter hårdast av alla. Och så är det den där muren precis intill villan, bakom vilken det ibland kommer upp rök, eller olika ljud, skott och skrik. Fast bara lite dovt; idyllen verkar inte störa vår soliga familj nämnvärt.

Från biostolen kryper desto kallare kårar längs ryggen. Bäst hittills? Kanske. Vad Ruben (Östlund, årets jurypresident) tycker? Ska bli intressant att höra. Det vita bladet? Det fylls av streck efter streck, spikrakt och sylvasst i perfekt vinkel i detta diaboliskt mästerliga räknestycke. En unik upplevelse från en regissör som hittills gjort tre helt olika filmer under 25 år, Sexy Beast (2000), Birth (2004) och Under the Skin (2013), och vars fjärde är än mer olik de övriga (och även mycket olik romanförlagan av Martin Amis, som tragiskt nog gick bort samma dag som filmen hade premiär).

Annat surr inför de kommande dagarna är att även Jessica Hausners Club Zero tillhör det kyligare slaget, att Wim Wenders Perfect Days tangerar Himmel över Berlin-klass, att Ken Loachs The Old Oak är en riktig Ken Loach-film, att Wes Andersons Asteroid City är en riktig Wes Anderson-film och att Aki Kaurismäkis Fallen Leaves är en riktig Aki Kaurismäki-film.

Lily Gladstone och Leonardo DiCaprio i Killers of the Flower Moon. Foto: Apple TV+.

Helt säkert är redan att Martin Scorsese har gjort ännu en riktig Martin Scorsese-film, något han gärna gör, och bättre än alla andra. Killers of the Flower Moon, visad utom tävlan i lördags, utspelar sig under 1920-talets oljeboom i Osage County i Oklahoma, bland stormrika ursprungsamerikaner som plötsligt dör i parti och minut medan Robert De Niro smider ränker och Leonardo DiCaprio utför allehanda smutsjobb, ända tills det nybildade FBI träder in och stör förloppet. Det hela tar tre och en halv timme som absolut inte känns som mer än två och en halv i detta drivna sällskap. Killers of the Flower Moon bör vara det närmsta Scorsese någonsin kommit en western men är annars precis vad man kunnat vänta sig. Skall ses på duk, ingen annanstans.

På det långt ifrån färdigspelade programmet står också bland annat nya verk från Catherine Breillat, Tran Anh Hung, Alice Rohrwacher och Nanni Moretti. På lördag får vi veta allt om vad Ruben tycker. Till dess är vi som vita blad.

Text: Jan Lumholdt

Kontroversiell öppningsfilm och frejdig Östlund – Jan Lumholdt rapporterar från Cannes

Årets jury anförda av ordförande Ruben Östlund. Foto: Joachim Tournebize/Festival de Cannes.

I alla fall på ytan såg det glättigt ut på den röda mattan när den 76:e upplagan av Cannes filmfestival invigdes med glammig premiär på 1700-talskostymdramat Jeanne du Barry, där Maïwenn (även regi) spelar legendarisk kurtisan åt Ludvig XV, gestaltad av en fransktalande Johnny Depp. Praktklädda premiärlejon svassade runt, gosade generöst med fansen, log och lattjade i kvällssol bland fotoblixtar.

Maiwenn och Johnny Depp i Jean du Barry. Foto: Why Not Productions.

Underliggande mörkare stråk var i alla fall temporärt på undantag. Som att de två stjärnorna bägge har väldokumenterad turbulens i sina privatliv, inklusive misshandelsprocess med ex-maka (Depp) och offentlig, stundtals högst konkret, spottloska gentemot såväl fransk media som #metoo-aktivism (Maïwenn). Båda var i alla fall i högsta grad på icke-cancelad plats, särskilt Depp på synbart gott humör, inte omöjligt över att återigen få visa upp ett arbete efter att hans skamfilade rykte renderat honom ett mer eller mindre regelrätt anställningsstopp i USA de senaste tre åren.

Minst en av årets jurymedlemmar, amerikanska Brie Larson, visade uppriktig motvilja bara timmar före galan, när hon på juryns presskonferens lät förstå att hon fortfarande inte bestämt sig för ifall hon alls skulle se filmen (som visas utom tävlan och alltså inte ingår i uppdraget). Hade hennes hjärta måhända veknat av Depps tappra galliska språkprestation? Den frågan får vi kanske aldrig veta svaret på.

Varmt och värdigt gick öppningsgalan av stapeln, i klassisk stil. Genomsympatiska Chiara Mastroianni skötte värdinneskapet och omfamnade tillsammans med Uma Thurman årets mottagare av hederspalmen Michael Douglas, som opretentiöst och orepeterat pratade om sin resa genom, ganska bokstavligen, ett liv vid filmen.

En dikt tillägnad Ukraina deklamerades stämningsfullt av årets officiella poster-ansikte, Chiara Mastroiannis mamma Catherine Deneuve. Frejdigast var otvivelaktigt årets juryordförande Ruben Östlund, som inte lade lock på sin hejdlösa fröjd över att dela filmupplevelser ihop med ”sin” grupp av namnkunniga medsittare, bland dem skådespelaren Paul Dano och 2021 års guldpalmvinnare Julia Ducournau (Titane), som nog kan vänta sig en eller annan form av happening-lik aktivitet ledd av sin förman.

Östlund tillägnades även en flott bildkavalkad täckande hela hans filmarinsats i Cannes genom åren, från De ofrivilliga fram till fjolårets guldpalmvinnare Triangle of Sadness – vilkas franska titlar för övrigt är ”Happy Sweden” respektive ”Sans filtre”. Inte omöjligt två lynnen som kan ligga över juryarbetet under detta år, ganska bokstavligen.

Text: Jan Lumholdt

Årets Cannes-festival pågår 16–27 maj. Bland de 21 tävlingsfilmerna syns regissörsnamn som Wes Anderson, Nuri Bilge Ceylan, Todd Haynes, Aki Kaurismäki, Hirokazu Kore-eda, Ken Loach, Nanni Moretti och Wim Wenders. Sju kvinnliga regissörer – Kaouther Ben Hania, Catherine Breillat, Catherine Corsini, Jessica Hausner, Alice Rohrwacher, Ramata-Toulaye Sy och Justine Triet – medverkar i tävlan, ett historiskt rekordantal i Cannes-sammanhang.