”Min faster blev skitförbannad, men det fanns ingen roll”

Axel Petersén är tillbaka med Syndabocken – en medelhavsnoir som utspelar sig bland svenskar på Malta. Anders Annikas pratade med honom om utlandssvenskar, 40­-årskris och en förändrad filmbransch.

Joel Spira och Christopher Wagelin i Syndabocken. Foto: TriArt Film.

Första gången jag såg en film av Axel Petersén var när jag jobbade på Göteborgs filmfestival och vi visade hans kortfilm Mathias Lithner (2006), där skådespelaren Mathias Lithner spelar en man vid namn Mathias Lithner som presenterar sig för sina nya grannar. Fler kortfilmer följde, och en av dem, A Good Friend of Mr. World (2009) Guldbaggenominerades. 2011 kom den hyllade långfilmsdebuten Avalon, med Johannes Brost i huvudrollen som bedagad festfixare i Båstad.

Syndabocken, Axel Peterséns fjärde långfilm, är inspelad på Malta och han beskriver den som en kusin till Avalon. Här möter vi en annan föredetting, Dimman (Joel Spira), som levt i åtta års landsflykt på diverse olika segelbåtar efter något slags ospecificerat företagsfiffel. Nu anländer han till Malta några dagar innan hans gamla businesspartner och bästis Fredrik (Christopher Wagelin) ska gifta sig. Dimman vill be om förlåtelse för att han lämnade Fredrik i sticket för åtta år sedan, men riktigt så enkelt är det inte.

– Jag visste att det skulle handla om någon som hade varit landsförvisad och ville komma in i värmen igen, säger Axel Petersén när jag träffar honom i Stockholm. Och jag var samtidigt intresserad av en svensk kultur som blir extra tydlig i en expat community, där folk är lösryckta från hemlandet. De är ännu svenskare på något sätt, de där dragen och särdragen som folk odlar blir förhöjda.

Att det bor så många svenskar just på Malta beror på att det är där nästan alla nätkasinon och spelbolag bedriver sin verksamhet – vilket de inte kan göra i Sverige, där Svenska Spel har monopol. Den svenska enklaven är ett slags pionjärer som bryter ny mark, men kan också betraktas som en straffkoloni. Fredrik säger i filmen att han inte kan ta banklån i Sverige, att han sökt 56 jobb, att Malta var enda utvägen.

– Sverige behöver Malta, EU behöver Malta. Det är the underbelly, Malta är den största pengatvätten i Europa, containrar med kontanter kommer från italienska maffian och Libyen och försvinner in i de här hålen. Plus alla brevlådeföretag. Du kan gå på gator där det enligt skyltarna i trappuppgången sitter 70 bolag i ett tvåvåningshus.

Léonore Ekstrand i Toppen av ingenting.
Foto: Njutafilms.

Avalon vann två Guldbaggar och följdes av äventyrsfilmen Under pyramiden (2016), där en konsthandlare försvunnit i Egypten. Tredje långfilmen, Toppen av ingenting (2018), om skumraskaffärer på Stockholms bostadsmarknad, regisserades tillsammans med Måns Månsson och tävlade på filmfestivalen i Berlin.

Toppen av ingenting gjordes snabbt, med pengar som egentligen var till stöd för manusutveckling. Syndabocken har däremot tagit sex år på sig att nå vita duken, vilket är en tydlig källa till frustration.

– Det har blivit svårare och svårare att finansiera. Det var otroligt befriande att bara göra Toppen av ingenting, att inte vänta i sex år. Det är inte rimligt.

Varför har det blivit svårare? Många pratar ju om att det numera finns fler plattformar än bio, att man till exempel kan göra grejer för strömningstjänster. Kan du tänka dig det också?

– Den här typen av filmer jag håller på med … alltså, jag vet inte. Men inget är ju omöjligt.

Axel Petersén berättar att han har fått erbjudanden, men inget som han har gått i gång på. Han vill inte vara en gun for hire.

– Det vore ju jävligt smart att göra en bilreklam.

 Du gör inte reklam?

– Nej.

Varför inte?

– Jag har inbillat mig att jag inte är bra på det. Men det vore ju smart. Ekonomiskt.

Axel Petersén. Foto: Kimberly Ihre/TriArt Film.

Syndabocken är den första långfilmen av Axel Petersén där huvudpersonerna är i samma ålder som han själv. Och det är ingen tillfällighet.

– I både Toppen av ingenting och Avalon är det föräldragenerationen som står i fokus. Hejdlösa, gränslösa boomers. Det är en kultur som jag är uppvuxen i, men jag ville göra någonting om min egen generation. Det är många i min närhet som närmar sig det här med att inte vilja bli vuxna, inte ta ansvar, hålla sig borta. Det är en massa grejer Dimman inte har fattat.

Axel Petersén nämner en scen i Syndabocken där Dimman blir förbannad när Fredrik ber om ursäkt för att han råkar spilla ut sin bröllopsfixande svärmorbrors drink.

– Han tycker att ”du ska inte hålla på och gå ner på knä för den här jävla idioten”. Och Fredrik svarar: ”Jag har valt det här. Det här är min familj. Fattar du det?” Ska man vara en del av ett sammanhang, då måste man också offra någonting.

Du har också fru och barn numera. Är det du som är Fredrik?

– Haha, faktiskt! Jag har haft en väldigt utdragen 40-årskris, den är pågående … Men det sker parallellt med att hela filmbranschen har förändrats. Om ingen går på bio, hur ska man då kunna jobba med det? Jag är inte bitter, men det är klart att det är frågor som man tampas med. Är det här rimligt? Att hålla på så här? Det är kul, men det hade varit ännu roligare om det hade tagit tre år, inte sex år.

Dimman spelas av Joel Spira. Han hade en liten roll i Under pyramiden, och det är just i biroller man är van att se honom, som i Snabba cash-filmerna (2010–2012) eller Netflixserien Den osannolika mördaren (2021). Axel Petersén insåg helt enkelt att det var dags för en huvudroll: ”Vad kul det vore att få titta på honom i en och en halv timme.”

Fredrik spelas av Christopher Wagelin, som är bästis med Joel Spira även i verkligheten.

– Det outtalade, det spänningsfält som finns mellan två personer som har en relation – man kan ju spela sig dit, och det gör de också, men det var som att de hade ett eget språk.

Mindre väntad är sångaren Tommy Nilsson, som visserligen gjort röster för animerade tv-serier och filmer, men som här gör skådespelardebut i rollen som bröllopsfixaren Pierre, en spindel i nätet bland Maltasvenskarna.

– Jag såg honom på ”Malou efter tio” och bara: ”Shit!” Jag hade liksom aldrig sett honom prata. Vilken röst, vilket fejs! Det var inte den bredbente Michael Bolton-rockaren.

En person som däremot saknas i rollistan är Axel Peterséns faster, Léonore Ekstrand, som haft betydande roller i hans tre tidigare långfilmer.

– Hon blev skitförbannad, hon var skitlack. Det är hon fortfarande. Men det fanns ingen roll.

Tommy Nilsson i Syndabocken. Foto: TriArt Film.

Axel Petersén beskriver Syndabocken som medelhavsnoir och nämner filmerna om Tom Ripley som inspirationskällor, särskilt Het sol (Plein soleil, 1960).

I alla dina långfilmer är det någon som håller på med något fuffens. Är det ett dramaturgiskt knep eller är det för att miljöerna bjuder in till det?

– Det är nog snarare det senare. Men sedan är det ju också sådant jag gillar. Jag vill att det ska vara spännande. Suspense är väl kanske en bra beskrivning.

Men det finns också en annan sida av Axel Peterséns filmskapande, som kommer fram i hans kortfilmer. Närgångna videoinstallationer och dokumentärer där han själv filmar, klipper och ofta syns eller hörs. Ett sådant pågående projekt är en serie konstnärsporträtt.

– Det är jag, en kamera och en konstnär i konstnärens ateljé. Små intima porträtt. Det är givande, det kommer väldigt naturligt. En dags inspelning, fem dagars klipp, sedan är det klart. Det blir något som jag skulle säga är mycket närmare vem jag är. Hade man kunnat göra det hela tiden hade det varit grymt. Men det finns inget brett fönster för dem.

Axel Petersén har faktiskt dessutom ytterligare en långfilm i princip färdig, en dokumentär om den egyptiske skådespelarlegenden Omar Sharif, The Life and Times of Omar Sharif, som är ”skitbra” enligt Petersén. När den ser dagens ljus är dock ännu oklart.

Just Egypten är en plats han ständigt återkommer till, i allt från A Good Friend of Mr. World och Under pyramiden till konstinstallationen ”Orientalisk intermezzo” från 2016.

– Jag var i Egypten första gången 2003, och då var det framför allt för att … luska lite. Jag har familj som bodde där i två generationer, fram till sent 1930-tal. Och jag var väldigt nyfiken på hur de levde i det gamla Egypten, när Alexandria var en kosmopolitisk hubb. Det var ett annat Egypten än det som följde efter revolutionen 1952. Hemifrån hade jag fått en ganska romantiserad bild av ”det ljuva livet”. Jag kom dit och möttes av något helt annat, som var ännu mer spännande. Och sedan har jag varit där varje år, ganska långa perioder, de senaste 20 åren.

Det är inget du har velat gräva i? Att göra en film om svenskar i Egypten på 30-talet?

– Det hade varit fantastiskt kul. Men det låter lite dyrt. Då gör jag hellre en film i ett sunkigt hyreshus på Kungsholmen som inte kostar några pengar alls, där man bara kan köra på. Jag tror också att man får vara lite realist. Om man vill göra kostymfilm med budget på hundratals miljoner, då finns det andra att ringa.

Johannes Brost i Avalon. Foto: TriArt Film.

I samband med Avalon fick Axel Petersén ofta prata om sin uppväxt inom ”societeten”. Men även om Syndabocken rör sig i samma universum som Avalon och pengar är en tydlig drivkraft, är det ingen överklasskildring. Maltasvenskarna är inte de rikaste utlandssvenskarna.

– Det är folk som sitter på telesupporten, mellanchefer. Sedan är det ju billigt där, men så jävla bra tjänar de inte. Det är bara vanlig medelklass. Jag ser nog inte Avalon som en överklasskildring heller. De är klättrare, de är i servicebranschen. De är förvuxna brats som vill vara med och glassa.

Några veckor efter intervjun begår Syndabocken världspremiär på filmfestivalen i Toronto, under den engelska titeln Shame on Dry Land. Alltså en direktöversättning av uttrycket ”skam på torra land”.

Det kommer du att behöva förklara?

– Ja, vilket är asbra! Det är ren poesi. Folk fattar ingenting. ”What? Shame on what?” Då får man gå tillbaka och förklara vad det betyder. Det öppnar för förståelse för vad det är för en film.

Anders Annikas är redaktör för Filmrutan.

Syndabocken har svensk premiär på Stockholms filmfestival 11 november och går upp på bio 24 november. Den första filmen i serien med konstnärsporträtt, Ateljebesök #1 (om Caspar Forsberg), finns att se på nudapaper.com.

Guldpalmen till Justine Triet – Jan Lumholdt avskedsrapporterar från Cannes

Jane Fonda och Guldpalmsvinnaren Justine Triet, regissör till Anatomie d’un chute. Foto: Andreas Rentz/Getty Images.

”Jag kom hit första gången 1963. Inga kvinnor medverkade i tävlan. Och vi ägnade inte en tanke åt att det var något fel med den saken.” Jane Fondas betraktelse, fälld två minuter innan hon – högst sannolikt helt ovetande om utfallet – i lördags kväll bad Ruben Östlunds jury dela ut Cannes tredje Guldpalm till en kvinnlig regissör, har redan citerats friskt i världsmedia, helt med rätta. 

Själv minns denne rapportör, första gången här för 25 år sedan, 1998, att i stort sett samma gällde den gången. Den envetne allt äldre portugisen Manoel De Oliveira var där från dag ett (nästan bokstavligen) och missade aldrig en festival (nästan bokstavligen) till sin död vid 106 års ålder, medan nästa kvinna, Liv Ullmann, dök upp först två år senare, 2000. Annars var det sig likt – Todd Haynes, Nanni Moretti och Ken Loach tävlade 1998 medan Martin Scorsese och Tran Anh Hung ledde varsin jury, och 1999 tävlade Marco Bellocchio, Takeshi Kitano och Pedro Almodóvar – allihop var i stan i år igen. 1999 visade den nystartade studentfilmssektionen Cinéfondation novellfilmen Inter-View av Jessica Hausner. Det surrades också om Romance, en erotiskt provokativ film av Catherine Breillat, som dock bara visades på marknaden. 

Och i år fick alltså Haynes, Moretti, Loach & Co sällskap av både Hausner och Breillat i tävlan, och även fem kvinnor till, ofta med fransk koppling men likväl av bred variation i både ålder och geografisk härkomst. Senegalesiskfödda debutanten Ramata-Toulaye Sy var här med den magisk-realistiska kärlekshistorien Banel & Adama. Från samma kontinent kom tunisiska Kaouther Ben Hania, vars dramadokumentär Les Filles d’Olfa handlar om fyra systrar, varav två ”slukades av vargen”, den islamiska staten (IS). Två veteraner som bägge heter Catherine, Corsini och Breillat, presenterade två sinsemellan mycket olika studier i moderskap – Corsinis Le Retour skildrar en kvinna av afrikanskt ursprung som återvänder till Korsika där fadern till hennes döttrar föddes och förolyckades 15 år tidigare, medan Breillat i L’Été dernier gör sin egen erotiskt provokativa version av danska styvmor-minderårig styvson-relationsdramat Hjärter dam (Dronningen, 2019). De två distinkta auteurerna italienska Alice Rohrwacher och österrikiska Jessica Hausner höll sina respektive personliga färger starkt i La Chimera, en sann kuriositet om arkeologiskt häleri av etruskiska fornfynd i Umbrien, respektive Club Zero, en iskallt pervers djupdykning i anorektisk renlevnadsdiet. 

Och så var det Justine Triet, en fransk regissör som debuterade 2013 med Age of Panic (La Bataille de Solférino) och sedan dess gjort ytterligare tre filmer, märkta av ett gediget muskulöst hantverk och en förkärlek för en viss typ av diabolisk thriller, säkert stimulerad av att ha sett filmer av Alfred Hitchcock, Claude Chabrol och Roman Polanski ihop med sin mormor som barn. Av sådant stoff har hon skapat en stil som glasklart framträder i årets Guldpalmsvinnare, Anatomie d’une chute, där vi möter en framgångsrik författare, spelad av årets otvivelaktiga Cannesansikte nummer ett, Sandra Hüller, i en bohemisk familjeidyll som snart kommer att krossas när hennes man faller ut genom ett fönster på tredje våningen. Självmord eller mord? En rättegång tar vid, där även parets unge son får en central roll och ett familjeöde rullas upp med många mörka stråk. Ganska mainstream, menar mer äventyrsbenägna betraktare, och kanske även den där filmen som alla i juryn tyckte var helt okej men färre föll pladask för (i år exempelvis den ömsinta kärlekshistorien i Aki Kaurimäkis Kuolleet lehdet, belönad med juryns pris), eller för den delen ville rusa ut från (i år den rysansvärda ”Förintelse-idyllen” i Jonathan Glazers The Zone of Interest, belönad med Grand Prix), som det ibland blir med en storvinnare. Eller så är även just mainstreamfilm en konst i sig, den kanske svåraste, att verkligen få upp till hög kvalitetsnivå? I så fall förtjänar verkligen Justine Triet vartenda litet blad på sin 2023-palm, utan en tanke åt att det vore något fel med den saken.

Text: Jan Lumholdt

En omfattande rapport från Cannes kommer i nästa nummer av Filmrutan.

Obehaglig idyll i skuggan av Auschwitz – Jan Lumholdt rapporterar vidare från Cannes

Jonathan Glazers The Zone of Interest är en favorit till Guldpalmen. Foto: A24.

Nyss hört i årets Cannes-surr:
”Bästa filmen hittills. Utan tvekan. Brrr.”
”Nog precis något för Ruben.”
”Ju mindre du vet, desto bättre.”

Det där sista anspelar på en unik möjlighet under en filmfestival med världspremiärer. Programmet informerar om titel, regissör och kanske en menings referat, och så tid och biograf. Det går alltså att sätta sig som ett vitt blad, redo att fyllas. Sedan kommer recensionerna och med dem en evigt förlorad oskuld när upplevelsen förmedlas till läsaren.

Filmen i fråga är The Zone of Interest, i regi av Jonatan Glazer, och startar med en grupp människor i baddräkt, på picknick vid en vacker insjö, indränkt i solsken och grönska. Någonting antyder 1900-talets första halva, det doftar även lite Bergmanidyll. Replikerna är dock på tyska. Människorna visar sig vara en familj och i nästa scen har pappa födelsedag. Han får present och hurrarop ute på den blommiga gården utanför den stiliga villan. Pappan bär stålgrå uniform med svart krage. En kutryggig man med rakat huvud bär randig grötrock och går förbi med en skottkärra. Mamma provar en päls. ”Behöver lagas”, konstaterar hon och hittar ett läppstift i vackert silverfodral i fickan som hon strax provar. Detta är en ganska vanlig gemytlig dag i familjen Höss liv, cirka 1942, i Auschwitz i Polen, där pappa Rudolf är ansvarig för och styr den verksamhet som här pågår.

Den där Bergmanidyllen hänger kvar – nojsande ungar, raska rosiga jungfrur, en frodig farmor, en lagom domderande, lagom småborgerlig husfru som ibland skämmer bort sina tjänsteflickor med vackra underkjolar som regelbundet trillar in. En mager svarthårig flicka verkar aldrig få något, trots att hon kanske sliter hårdast av alla. Och så är det den där muren precis intill villan, bakom vilken det ibland kommer upp rök, eller olika ljud, skott och skrik. Fast bara lite dovt; idyllen verkar inte störa vår soliga familj nämnvärt.

Från biostolen kryper desto kallare kårar längs ryggen. Bäst hittills? Kanske. Vad Ruben (Östlund, årets jurypresident) tycker? Ska bli intressant att höra. Det vita bladet? Det fylls av streck efter streck, spikrakt och sylvasst i perfekt vinkel i detta diaboliskt mästerliga räknestycke. En unik upplevelse från en regissör som hittills gjort tre helt olika filmer under 25 år, Sexy Beast (2000), Birth (2004) och Under the Skin (2013), och vars fjärde är än mer olik de övriga (och även mycket olik romanförlagan av Martin Amis, som tragiskt nog gick bort samma dag som filmen hade premiär).

Annat surr inför de kommande dagarna är att även Jessica Hausners Club Zero tillhör det kyligare slaget, att Wim Wenders Perfect Days tangerar Himmel över Berlin-klass, att Ken Loachs The Old Oak är en riktig Ken Loach-film, att Wes Andersons Asteroid City är en riktig Wes Anderson-film och att Aki Kaurismäkis Fallen Leaves är en riktig Aki Kaurismäki-film.

Lily Gladstone och Leonardo DiCaprio i Killers of the Flower Moon. Foto: Apple TV+.

Helt säkert är redan att Martin Scorsese har gjort ännu en riktig Martin Scorsese-film, något han gärna gör, och bättre än alla andra. Killers of the Flower Moon, visad utom tävlan i lördags, utspelar sig under 1920-talets oljeboom i Osage County i Oklahoma, bland stormrika ursprungsamerikaner som plötsligt dör i parti och minut medan Robert De Niro smider ränker och Leonardo DiCaprio utför allehanda smutsjobb, ända tills det nybildade FBI träder in och stör förloppet. Det hela tar tre och en halv timme som absolut inte känns som mer än två och en halv i detta drivna sällskap. Killers of the Flower Moon bör vara det närmsta Scorsese någonsin kommit en western men är annars precis vad man kunnat vänta sig. Skall ses på duk, ingen annanstans.

På det långt ifrån färdigspelade programmet står också bland annat nya verk från Catherine Breillat, Tran Anh Hung, Alice Rohrwacher och Nanni Moretti. På lördag får vi veta allt om vad Ruben tycker. Till dess är vi som vita blad.

Text: Jan Lumholdt

Kontroversiell öppningsfilm och frejdig Östlund – Jan Lumholdt rapporterar från Cannes

Årets jury anförda av ordförande Ruben Östlund. Foto: Joachim Tournebize/Festival de Cannes.

I alla fall på ytan såg det glättigt ut på den röda mattan när den 76:e upplagan av Cannes filmfestival invigdes med glammig premiär på 1700-talskostymdramat Jeanne du Barry, där Maïwenn (även regi) spelar legendarisk kurtisan åt Ludvig XV, gestaltad av en fransktalande Johnny Depp. Praktklädda premiärlejon svassade runt, gosade generöst med fansen, log och lattjade i kvällssol bland fotoblixtar.

Maiwenn och Johnny Depp i Jean du Barry. Foto: Why Not Productions.

Underliggande mörkare stråk var i alla fall temporärt på undantag. Som att de två stjärnorna bägge har väldokumenterad turbulens i sina privatliv, inklusive misshandelsprocess med ex-maka (Depp) och offentlig, stundtals högst konkret, spottloska gentemot såväl fransk media som #metoo-aktivism (Maïwenn). Båda var i alla fall i högsta grad på icke-cancelad plats, särskilt Depp på synbart gott humör, inte omöjligt över att återigen få visa upp ett arbete efter att hans skamfilade rykte renderat honom ett mer eller mindre regelrätt anställningsstopp i USA de senaste tre åren.

Minst en av årets jurymedlemmar, amerikanska Brie Larson, visade uppriktig motvilja bara timmar före galan, när hon på juryns presskonferens lät förstå att hon fortfarande inte bestämt sig för ifall hon alls skulle se filmen (som visas utom tävlan och alltså inte ingår i uppdraget). Hade hennes hjärta måhända veknat av Depps tappra galliska språkprestation? Den frågan får vi kanske aldrig veta svaret på.

Varmt och värdigt gick öppningsgalan av stapeln, i klassisk stil. Genomsympatiska Chiara Mastroianni skötte värdinneskapet och omfamnade tillsammans med Uma Thurman årets mottagare av hederspalmen Michael Douglas, som opretentiöst och orepeterat pratade om sin resa genom, ganska bokstavligen, ett liv vid filmen.

En dikt tillägnad Ukraina deklamerades stämningsfullt av årets officiella poster-ansikte, Chiara Mastroiannis mamma Catherine Deneuve. Frejdigast var otvivelaktigt årets juryordförande Ruben Östlund, som inte lade lock på sin hejdlösa fröjd över att dela filmupplevelser ihop med ”sin” grupp av namnkunniga medsittare, bland dem skådespelaren Paul Dano och 2021 års guldpalmvinnare Julia Ducournau (Titane), som nog kan vänta sig en eller annan form av happening-lik aktivitet ledd av sin förman.

Östlund tillägnades även en flott bildkavalkad täckande hela hans filmarinsats i Cannes genom åren, från De ofrivilliga fram till fjolårets guldpalmvinnare Triangle of Sadness – vilkas franska titlar för övrigt är ”Happy Sweden” respektive ”Sans filtre”. Inte omöjligt två lynnen som kan ligga över juryarbetet under detta år, ganska bokstavligen.

Text: Jan Lumholdt

Årets Cannes-festival pågår 16–27 maj. Bland de 21 tävlingsfilmerna syns regissörsnamn som Wes Anderson, Nuri Bilge Ceylan, Todd Haynes, Aki Kaurismäki, Hirokazu Kore-eda, Ken Loach, Nanni Moretti och Wim Wenders. Sju kvinnliga regissörer – Kaouther Ben Hania, Catherine Breillat, Catherine Corsini, Jessica Hausner, Alice Rohrwacher, Ramata-Toulaye Sy och Justine Triet – medverkar i tävlan, ett historiskt rekordantal i Cannes-sammanhang.