Whit Stillman - den tidlöse dialogmästaren

Whit Stillmans debutfilm Metropolitan(1990) var en lågbudgetfilm som var med och skapade den våg av amerikanska indiefilmer som påverkade hela det internationella filmklimatet på 1990-talet. Nu får denna mästerliga sedekomedi nypremiär i Sverige och vi får möjlighet att återvända till filmen. 

Metropolitan utspelar sig i ett vintrigt Manhattan för inte så länge sedan (not so long ago), som det står i förtexterna. Det är ”social season” för New Yorks priviligierade. Tiden då debutantbaler och middagsbjudningar hålls. I filmen råkar medelklasskillen Tom lite av en slump bli vän med ett gäng ungdomar från denna miljö. Gänget kallar sig ”The Sally Fowler Rat Pack” efter namnet på den gruppmedlem som brukar vara värd för deras efterfester.  Och Metropolitanär egentligen en enda lång efterfest full av utomordentligt smart dialog levererad av snobbiga och ganska jobbiga ungdomar i smoking och aftonklänning. Filmens enda lilla narrativ är en slags kärlekstriangel mellan Tom, hans gamla flickvän Serena och den lite försiktiga Audrey som faller för Toms intensitet och starka övertygelser. Även om de inte alltid är vare sig rätt eller i linje med Audreys egna. 


Whit Stillman använder den här lilla kärlekshistorien för att skapa det ramverk som krävs för att få möjlighet att låta dialogen briljera men framför allt bidrar till att göra filmen mer allmängiltig. Stillman förstärker det i sättet filmen är gjord. För även om han är långt ifrån en filmisk stilist på samma sätt som en språklig så har Metropolitanen passande inramning. Fotot är varmt och nedtonat och hjälper till att skapa en värld som är svår att tidsbestämma. Vilket ytterligare förstärks av överklassmiljöerna som ju är vad de alltid är, till synes opåverkade av yttre omständigheter. 

I den miljön bygger Stillman upp sin dialogvärld som lyckas föra en diskussion om sådant som berör oss människor. En diskussion som är så intelligent att den överbryggar tanken att det enbart handlar om personerna i filmen. Annars hade det inte varit så intressant att titta på en film om preppy, absolut helvita, ungdomar från Amerikas absolut rikaste familjer.

Framför allt innehåller Metropolitaninga definitiva svar utan uppmanar snarare till reflektion. Och det är därför lätt att förstå varför både konservativa och progressiva kan hitta något att haka fast i Stillmans ironiskt drypande dialog. Precis som när Whit Stillman pratar om hur han älskar böcker om personlig utveckling och nämner att alla bör läsa den genrens klassiker Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning(How to win friends and influence people, Dale Carnegie, 1936). Vilket känns som typiskt Whit Stillman eftersom det är svårt att veta om han skämtar eller inte. Speciellt med tanke på att hans filmer är fulla av personer utan självinsikt som kastar ur sig dräpande och kritiska kommentarer om allt och alla. Antagligen är det precis som med Tom Townsend i Metropolitan, som säger att han både älskar och hatar de rika och deras borgerliga konventioner, att Stillman kanske gör både och, samtidigt. Det handlar inte om rätt och fel, svart och vitt utan att inte låsa fast sig i fasta övertygelser. Och ur det perspektivet är det lätt att förstå hyllningen till Carnegies bok. 

Ytterligare en författare som Whit Stillman ofta förknippas med är Jane Austen, som båda kan sägas syssla med det som kan kallas sedekomedi eller restaurationskomedi. Den kopplingen har självklart förstärkts efter Stillmans Austen-filmatisering Love & Friendshipmen märks redan i Metropolitan.Där debatterar Tom och Audrey om Jane Austen och hennes bok Mansfield Park. En bok som det för övrigt visar sig, Tom inte har läst. Han grundar sin uppfattning på en litteraturkritiker.  Poängen är att Tom, precis som kritikern, inte anser att det går att skriva en bok med en moralisk hjältinna. Whit Stillman menar förstås tvärtom och Audrey är inte så lite lik hjältinnan från den boken, Fanny Price. Kärlekstriangeln i Metropolitankan också jämföras med den mellan Fanny, Edmund och Mary i Mansfield Park. Viket i förlängningen då skulle göra Tom Townsend till Edmund. Och kanske går det också att se den borgerliga societetsvärld som filmens personer befinner sig i som en slags allegori över den diskussion moral och riktighet som Austen fö. Framför allt fokuserar båda två i huvudsak på att skärskåda deras karaktärers, och därmed samhället de tillhör, hyckleri. Tom är där kanske den största hycklaren i sin kritik av den värld han ändå väljer att bli en del av och på det sätt han också stoltserar med ytlig kunskap han (ännu) inte införskaffat. Men också överklasslivets ovillighet att erkänna vad deras privilegium bygger går att knyta till Jane Austens kritik av det engelska slaveriet där egendomen Mansfield Park är byggd på intäkter från plantage i Västindien. 

Oavsett vad, både Austen och Stillman har förmågan att göra sina komiska observationer så insiktsfulla att de blir tidlösa att avnjuta.

Per Eriksson

Whit Stillman besökte Stockholm i samband med nypremiären av Metropolitan då han blanda annat förärades ett retroperspektiv på Cinemateket som visade den så kallade yuppietrilogin (Metropolitan, Barcelona, Last Days of the Disco). Efter visningen av den tredje filmen deltog Stillman i ett samtal tillsammans med filmkritikern, och Filmrutans medarbetare, Mårten Blomkvist. De åsikter som tillskrivs Stillman i texten ovan är hämtade från det samtalet.