Alex Schulmans skärgårdsmardröm

Linus Wahlgren, Fares Fares och Gustaf Skarsgård i Arkipelag.
Foto: Scanbox Entertainment.

Trauman återupplevs och gränser överskrids när tre pappor följer med sina tonårsbarn på en klassresa i skärgården. Hynek Pallas har sett Sveriges Oscarkandidat Arkipelag.

I en filmfestivalpanel sensommaren 2026 diskuterar några filmprogrammerare vad nationella filmvågor betyder för deras urval. Har man blicken på det som gjorts i landet tidigare, på antagen karakteristik och stora namn? Det vill säga: Letar man efter nästa Ruben Östlund när man väljer bland svensk film, nästa Yorgos Lanthimos i Grekland?

Alla vet att det är så. Och nog är det detta prisma som en programmerare eller en utländsk kritiker kommer att betrakta Arkipelag igenom. Han eller hon skummar meritlistan från vad som tycks vara en lokal svensk kulturman. Bockar av den tematiska listan – ravinen mellan vuxna och barn, mobbning, trauma. Känner igen de bekanta scenerna, som borrar i smärtpunkterna. Och skådeplatsen kan ju i sig illustrera trailern till programmerarens tänkta sidosektion (”Folkhemssadismens Ikea”): en karg skärgårdsö just som säsongen är över. Inte en strimma blått i det grå.

Men först ett föräldramöte i en högstadieskola.

Vill man åskådliggöra skillnaden mellan hur Michael Haneke eller Ulrich Seidl utforskar vardagsmänniskans skuggsidor och hur skandinaver som Ruben Östlund och Dag Johan Haugerud gör det, då kan man visa denna scen av Alex Schulman, där en lärarinna beväpnad med inget annat än välvillighet, modeord från värdegrundskursen och en powerpointpresentation hänger ut ett barn som den grövsta av mobbare.

Efter det anslaget anmäler sig tre pappor som frivilliga till att följa med på klassresan. Mest angelägen är Bill (Gustaf Skarsgård), som får sällskap av Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren). När papporna står i fören till skärgårdsbåten, tittar ut över gruppen av tonåringar och diskuterar olika hastigheter på mognad, fortsätter filmen på sin inslagna kurs mellan det pinsamma som roligt, och det pinsamma som plågsamt. ”Hälften av tjejerna har inte fått hår på musen, och den andra halvan har redan rakat av det”, skrockar Pontus. Det är den gränslöses jakt på bekräftelse från hanen han identifierat som starkare (Bobo), till den andres (Bills) förfäran.

Deras dynamik är filmens ena spår, där Bobos mans- och papparoll bygger på den med knytnävar innötta devisen att ingen har tagit skada av lite stryk (ja, Arkipelag fortsätter författarskapets tråd om det ärvda traumats fortplantning). Pontus är av annat bekant slag. Fyrtioplussaren som tvångsmässigt stöter på den snyggaste tjejen i rummet, hur olämpligt det än är. Här framför sin egen dotter och på den alltför unga lägerledaren (Elsa Öhrn). Som så mycket annat i filmen är hon framspelad på ett rått, suggestivt vis man inte får ett direkt grepp om – och definitivt inte som ett offer.

Bill förhåller sig till detta som en vuxen med erfarenhet av den sortens killar från en utsatt barndom. Hans genuina vilja att bry sig om sin dotter och hennes klass vacklar också vanskligt mot den mobbningstraumatiserades vilja att vara del av barnens värld. Att förstå den bortom vad han har möjlighet till. Det leder till filmens första, av välvilja, överträdda gräns mellan papporna och barnen. Och är grundstenen till den fasansfulla upplösningen. 

Foto: Scanbox Entertainment.

Regisserande författare är ingen nyhet (Bo Widerberg hade en författarkarriär i dryga decenniet före debutfilmen). Det innebär inte att de alltid är briljanta regissörer (vi minns bara de lyckade namnen). Men att kunna skriva färdiga berättelser – manus där fläsket är rensat och det inte staplas slutscener på varandra – är inte oväsentligt i en tid då detta råkar vara en av svensk films bristvaror. Det tål att påpekas i skuggan av Emma Frans virala Facebookinlägg, där forskaren skickade sina ”varmaste kondoleanser till alla som arbetat med filmskapande hela sina liv bara för att se Alex Schulmans debutfilm bli Sveriges Oscarsbidrag”.

Arkipelag förvaltar dem som länge arbetat med filmskapande. Bekanta skådespelare i nya positioner de tycks ha väntat på. En av våra främsta klippare, Dino Jonsäter, och fotografen Jakob Ihre, som även har stått bakom kameran på Johan Rencks Chernobyl (2019) och Joachim Triers filmer.

Apropå författarens blick befolkas Arkipelag av välgestaltade grupper. Av papporna och de olika gäng som vagt utgör klassens och barnens värld. Alla har antydning till ett inre liv som pågår. Även på sätt som svårare skrivs fram. I filmen kan du skildra en rollfigur i bildens centrum – som den veke och socialt tafatte Bill – och samtidigt låta händelser utanför bild bli betydelsebärande.

Som ljudet av mobbning. Surret i utkanten fångar hur en skolklass kan te sig för en vuxen: oöverblickbar, svår att få grepp om. Något som är på väg mot en Flugornas herre i regi av Haneke.

Men kameran och berättelsen söker sig alltid tillbaka till Bill, som ner till det snarlika efternamnet är besläktad med huvudpersonen i Alex Schulmans senaste roman 17 juni. En roman som även den iscensätter gränssättningsproblem kring utåtagerande ungdomar i en vuxenvärld med auktoritetsproblem. En berättelse där hela bilden inte är klar för någon, där det är upplagt för missförstånd och för konflikter som tillåts snöbollsväxa.

Kanske att man tycker sig känna igen detta. Att det är lätt för programmeraren att stoppa in filmen i den där sidosektionen med Östlunds De ofrivilliga (2008) och Play (2011) eller Haugeruds Barn (2019). Men det är mindre socialpsykologi över blicken här. Mer ... organiskt obehag. I en av filmens många obekväma scener bastar männen, Pontus berättar ingående om sina barns könsmognad och Bill kritiserar honom för att han ”gör underhållning av sin dotters onani”. En kommentar som inte bara landar i famnen på den svettige mansgrisen. Utan rätt in i en samtid av influerare – och krönikörer – för vilka det mest privata är lovligt content.

Men det är inte samhällskritiken som gör att det kryper i en. Det är dovt tonsatta kameraåkningar över den karga ön, kollosängarnas ingrodda könsklotter och otäcka barn. Tanken söker sig till det andra nordiska varumärket, folk horror.

För det är inte ett vagt obehag som Arkipelag mödosamt och scen på obönhörlig scen bygger upp emot – det är en gryning av totalt jävla mörker.

Hynek Pallas är filmkritiker, författare och doktor i filmvetenskap.

Arkipelag har biopremiär 9 oktober.