Carla Sehn: ”Jag bara kände att jag måste göra det här”

Carla Sehn i Mecenaten. Foto: Triart Film.

INTERVJU. I Julia Thelins Mecenaten rör sig Carla Sehn bortom klass, begär och kontroll i rollen som en mystisk städerska som vägrar spela efter givna regler. Med Kasia Syty pratar hon om regidrömmar, polsk handlingskraft och att iscensätta sig själv.

En sömnlös vinternatt lyssnar jag på en intervju med den polska filmstjärnan Joanna Kulig (Cold War, Ida, Jag är kvinna) och häpnar över hennes oförställda entusiasm, totala närvaro och gränslösa nyfikenhet. Slätstrukna och polerade svar lyser helt med sin frånvaro. Jag får samma intryck när jag pratar med hennes skådespelarkollega Carla Sehn, vars rötter i den polska kulturen var okända för mig tills för några år sedan, när jag åt frukost hos min mamma och råkade zappa fram en intervju med Carla – på polska. Lite senare lärde jag känna hennes mamma Marta, som 2024 gjorde en imponerande skådespelardebut i Henny Åmans kortfilm Brf Smultronet.

Jag nämner Joanna Kulig när Carla Sehn dyker upp på skärmen från Åre, där hon befinner sig mitt i inspelningen av säsong två av Netflix-serien Åremorden.

– Det är helt sjukt att du tar upp det, jag älskar henne! Och allt hon gjort med Paweł Pawlikowski. En period hade jag henne som skärmsläckare på mobilen.

Samtalstempot blir genast högt. Det finns en rakhet, en ofiltrerad energi och en gränslös nyfikenhet hos Carla – drag som också präglar hennes karriär. Det har gått tio år sedan hon började på Stockholms dramatiska högskola (eller Stockholms konstnärliga högskola som den heter numera). Sedan dess har hon stått på ett antal scener och medverkat i tv-produktioner som Sjukt, Kärlek & anarki, Folk med ångest, Vuxna människor och kriminalserien Åremorden. I fjol kom filmatiseringen av Amanda Romares uppmärksammade roman Halva Malmö består av killar som dumpat mig på Netflix, en succéserie som bland annat fick Visit Malmö att ge ut en karta över inspelningsplatserna som guidar till ”heartbreaking Malmö”.

Medan rollen som Amanda fyllde henne med skräck och prestationsångest var tanken på att spela i Mecenaten något helt annat.

– Jag ville ha rollen men fick den inte. De hade tänkt sig någon äldre som jag förstår det. Men när jag läste manuset förstod jag rollfiguren direkt. Det var också massor som jag inte förstod – men jag blev helt tagen.

Carla gjorde något hon sällan gör: ringde producenten, Eliza Jones — framför allt för att hon som halvpolack knappast skulle ta illa upp över Carlas iver.

– Jag hade inte ringt annars, för jag vill inte skrämma någon stackare som inte förstår sig på det polska temperamentet. Till Eliza kunde jag säga: ”Jag tror att ni har fel. Det här är min roll.” Jag brukar aldrig hålla på så. Men jag var tvungen.

Hon fick ändå nej. Först ett år senare kallades hon in igen, fick provspela, göra kemiövningar med de andra tilltänkta skådespelarna. Då blev rollen hennes.

Det var inte ambitionen som drev henne, säger hon, utan texten. Manusförfattaren och regissören Julia Thelins långfilmsdebut fascinerade Carla Sehn med sin gåtfullhet och mångtydighet.

– Det enda jag tycker är intressant är att jobba med saker som ställer frågor och inte ger alla svar. Det här manuset väckte känslor i mig utan att tala om vad jag skulle tycka. Det var en lättnad.

Hon tänkte på Jane Campions Pianot när hon läste Mecenaten-manuset. Vattnet. Tystnaden. Något outtalat som driver en människa mot en punkt utan återvändo.

– Jag bara kände: Gud, jag måste göra det här.

Carla Sehn med Maxwell Cunningham och Lucas Lynggaard Tønnesen i Mecenaten.
Foto: Triart Film.

I Mecenaten spelar Carla en städerska som börjar utge sig för att vara någon annan. När en av hennes arbetsgivare – den välbärgade galleristen Annika Franke – en dag reser bort, flyttar den namnlösa unga kvinnan in i hennes hem, och lurar två unga konststudenter, spelade av Lucas Lynggaard Tønnesen och Maxwell Cunningham, till det enorma huset. Där inleds ett hett och thrilleraktigt triangeldrama som leker med makt och begär.

Vi vet nästan ingenting om huvudpersonen förutom att hon städar i andras hem. Hon rör sig mellan världar – hon slänger ur sig något ord på polska, hon kan spela piano – det uppmärksamma örat hör den polska vaggvisan ”Był sobie król” i filmen.

– Min nyckel var att förstå att hon har genomskådat världen, säger Carla Sehn. Hon har passerat det där stadiet där man tror att man har något att vinna.

Carla och Julia Thelin byggde ingen detaljerad bakgrundshistoria, och det med flit.

– Jag vet inte var hon kommer ifrån. Jag vet inte exakt vad hon har varit med om. Men hon har varit med om något som gör att hon ser igenom allt. Och då blir själva upplevelsen – att under ett dygn få bestämma över en liten värld, hur liten den än är – värd mer för henne än pengar eller status.

Det är en rollfigur som helt har gett upp drömmen om att bli omfamnad av världen, eftersom den redan har dömt ut henne. I stället följer hon sin lust.

– Vi får så ofta berättelser om att man ska lyckas, bli berömd, skaffa det perfekta huset. Här är det någon som fullständigt har släppt det. Det kan vara ganska provocerande.

Genom hela filmen väntar man på avslöjandet. På att lögnen ska brista. Men det sker inte på det förväntade sättet.

Om hon hade haft ett ögonblick av absolut ärlighet – vad tror du att hon skulle ha sagt om sitt brott?

– Kanske bara: ”Varför inte?” Why not? Jag tror inte hon har något behov av att förklara sig.

Att Carla Sehns rollfigur arbetar som städerska har betydelse.

– En människa som inte ”vann livets lotteri”. Som har en enorm potential, känsla för konst, för filosofi – men aldrig haft en röst.

Hon citerar en formulering hon burit med sig, av författaren Jo Goodwin Parker: ”The poor are always silent.”

– Det farligaste man kan göra mot en människa är att reducera henne till en funktion. Att komma som ett helt väsen och bara få vara en front i någon annans bild, det kan bryta ned människor fullständigt.

Mecenaten vann Svenska kyrkans filmpris på årets filmfestival i Göteborg. Foto: Triart Film.

Jag tänker tillbaka på en fest jag var på en gång hos ett förmöget svenskt diplomatpar. Hur värdarna berömde sin polska hushållerska Iwona (jag minns fortfarande vad hon hette) inför mig och några andra gäster. Och jag minns hur Iwonas rodnad speglades på mitt eget ansikte något år senare under en arbetsintervju på ett kulturhus söder om Stockholm, när jag återigen fick berättat för mig att polska städerskor verkligen är duktiga.

På andra sidan skärmen konstaterar Carla Sehn att den sortens  kommentarer sällan når henne. Namnet klingar inte särskilt polskt. Hon är född och uppvuxen här, med polska föräldrar och släkt i Kraków.

– Men jag lever ett parallellt liv. Jag står hela tiden med en fot på varje sida. Jag tror inte att jag hade blivit skådespelare utan mitt polska arv.

Hemma hos familjen Sehn var konst och filosofi inte pretentioner. De var självklarheter.

– Det fanns ingen skämskudde kring stora frågor. Humanism, spiritualitet, konst – det var viktigt. Det var aldrig pinsamt att diskutera dessa ämnen, att inte hålla med, att utforska sina tankar.

Hon talar om att i Sverige behöva ”backa, backa, backa”. Att dämpa sin rakhet – och att kunna använda den när det behövs.

– Jag plockar ur mina bägge kulturer.

Carla Sehn växte upp med filmer av Krzysztof Kieślowski, Andrzej Wajda och Agnieszka Holland.

– De är avgörande för mitt uttryck. Vad jag tycker är vackert. Vad jag tycker är sant. Den polska filmtraditionen är en outsinlig källa.

I Mecenaten konstruerar Carlas rollfigur en persona som blir trovärdig genom att andra vill tro på henne.

Det finns något nästan tragiskt i att hon blir mest synlig när hon ljuger, och att hennes självkänsla blir starkare av lögnerna. Tänkte du på rollen som en kommentar till samtidens själviscensättning – att vi alla regisserar versioner av oss själva?

– Jag har tänkt mycket på sociala medier, säger Carla Sehn. För några år sedan var jag mer ängslig: Hur ska jag uppfattas? Det är en neurotisk plats att befinna sig på.

I dag försöker hon leva mer inifrån.

– Att lägga sitt egenvärde i någon annans blick är en omöjlig ekvation. För mig handlar det om att lyssna på min intuition. Leva utifrån min egen vilja och lust. Och hoppas att jag inte skadar någon på vägen.

När det gäller kritik är hon både härdad och känslig. Hon vill förena polsk direkthet med svensk mjukhet.

– Jag tror på ärlighet. Att kunna säga ”det här funkar inte”, men på ett lugnt och respektfullt sätt.

Med Kardo Razzazi i Åremorden. Foto: Netflix.

 I en intervju i Svenska Dagbladet i somras sa Carla Sehn: ”Jag har under lång tid velat regissera och skriva mina egna filmer, men har väntat på att bli lite klokare, få lite mer kött på benen.”

Vad kommer din regidebut att handla om?

– De senaste åren har jag jobbat väldigt mycket. Och verkligen börjat fundera på energi, vad jag lägger min energi på. Jag jobbar väldigt hårt för de roller jag tar och därför har jag funderat jättemycket på min tid. Jag bryr mig mer och mer om den ju äldre jag blir. Jag har några berättelser på gång som jag vill utforska.

Efter att hon är klar i Åre kommer hon att få lite paus.

– Jag borde kanske förverkliga min gamla dröm och söka till filmskolan i Łódź? Jag har varit väldigt taggad på det under många år. På regiprogrammet pluggar man filosofi. Jag älskar tanken på att de utbildar visionärer, att filmskolan inte är någon korvfabrik.

Som sina största förebilder nämner hon Jane Campion och Alfonso Cuarón, i ett och samma andetag. Bland skådespelare Ralph Fiennes i Den engelske patienten (som i år fyller 30) och Juliette Binoche i Kieślowskis Den blå filmen. Och på hemmaplan definitivt Allan Edwall i Fanny och Alexander.

– Det är något med deras totala närvaro. Att våga vara känslig på ett starkt sätt.

Och regidebuten? Idéerna avlöser varandra. En film om diasporor. Om människor som inte kan leva utan frihet. Om människors behov av att rädda varandra. Om vår besatthet av tröst.

– Sådana små frågor, säger hon och ler.

Why not?

Kasia Syty är filmkritiker och översättare.

Mecenaten har biopremiär 20 mars.