Jafar Panahi: ”Jag är inte tillräckligt modig för att gå i exil”

Jafar Panahi (i blå skjorta) under inspelningen av Det var bara en olycka i Teheran. Foto: Les Films Pelléas.

INTERVJU. Veckan efter att vi skickade årets sista nummer av Filmrutan till tryck – inklusive den här intervjun med Jafar Panahi – dömdes den Guldpalmsbelönade regissören till ett års fängelse i Iran. I sin frånvaro, eftersom han just nu är på världsturné för att prata om bioaktuella Det var bara en olycka. Frågan om exil är alltså mer brännande än någonsin för Panahi. Karoline Eriksson träffade honom när han precis sett sin senaste film tillsammans med en publik för första gången på 15 år, och mejlade med regissören senare under året. Då undvek han att svara på frågor om den iranska regimens reaktion på Guldpalmsvinsten.

När Israel inledde sina flyganfall mot iranska mål i mitten av juni i år – det som i efterhand skulle kallas tolvdagarskriget – befann sig Jafar Panahi i Australien. Han var inbjuden till Sydney Film Festival för att visa Det var bara en olycka (2025), dramakomedin om hur en grupp före detta politiska fångar kidnappar sin gamla förhörsledare, som några veckor tidigare tilldelats Guldpalmen i Cannes. När festivalen var slut kunde Panahi inte ta sig hem igen på grund av säkerhetsläget.

”Jag har letat efter ett sätt att komma tillbaka till min familj och speciellt min mamma. Nedstängningen av luft- och landgränserna har i stort sett låst in mig utanför mitt land”, skrev han på Instagram den 18 juni, några dagar innan USA anslöt sig till kriget med en oväntad blixtattack mot tre iranska kärnenergianläggningar.

En paradoxal situation kan tyckas, för någon som tills nyligen inte ens fått lämna sitt hemland, i och med det reseförbud som utfärdades av den iranska regimen 2010, och egentligen var tänkt att gälla i 20 år. Redan när jag och en grupp andra journalister träffar Panahi i Cannes undrar vi – liksom många andra där – om han inte är orolig för vad hans besök, och det faktum att hans film är så rasande regimkritisk, kan få för konsekvenser när han återvänder hem. Domarna mot Panahi, som förutom yrkes-, rese- och intervjuförbudet innebar sex års fängelse, är visserligen hävda. Men vill han riskera att hamna i det ökända Evinfängelset igen? Har han funderat på att gå i exil? Jafar Panahi ler bakom de solglasögon som han verkar bära dygnet runt, och förklarar via sin tolk att han inte tror att han skulle klara av att flytta utomlands.

– Och jag är nog inte tillräckligt modig för att ta det steget heller. Det är därför jag väljer att stanna. Jag bor kvar i Teheran och jag kommer att göra fler filmer där.

Nargess Mamizadeh och Maryiam Palvin Almani i Cirkeln. Foto: Folkets Bio.

 Jafar Panahi föddes i en arbetarfamilj i Iranska Azerbajdzjan 1960. Han har berättat att hans pappa uppmanade honom att ”aldrig buga för någon annan än Gud” – ”men jag hittade inte Gud bland molnen, utan i bilder”, förklarade han under årets New York Film Festival, där han intervjuades på scen av Martin Scorsese. Efter tidiga experiment med super-8-film på en kommunal barnverksamhet, och en tid på filmskola, började Panahi arbeta som regiassistent. Han lyckades få jobb hos en av landets mest framstående filmskapare, Abbas Kiarostami (1940–2016), som själv vann Guldpalmen för Smak av körsbär 1997.

Kiarostami motarbetades också av regimen, trots att han aldrig var uttalat kritisk i sina filmer. Något som Jafar Panahi däremot varit under större delen av sin regissörskarriär. Han inledde visserligen med två filmer gjorda om och för barn, som ingen tog någon anstöt av (den första med Kiarostami som medmanusförfattare), även om man i backspegeln kan se tydligt subversiva undertoner redan här. Den andra, The Mirror (1997), utsågs till Irans Oscarbidrag. Sedan hände något – kanske kan man påstå att Panahi blev en typisk pappafeminist, det var när dottern Solmaz närmade sig tonåren som han började göra film som explicit kommenterade kvinnors begränsade roll i det iranska samhället. Cirkeln (2000) vann Guldlejonet i Venedig och blev internationellt hyllad för skildringen av en handfull utsatta kvinnors kamp för att få leva det liv de vill, under ett hektiskt dygn i Teheran. Samtidigt började de iranska myndigheterna se Panahi som ett problem – varken Cirkeln eller någon av hans senare filmer har fått visas offentligt i hemlandet. Kvinnor offside (2006) handlar om hur unga kvinnor försöker smita in på VM-kvalmatchen i fotboll mellan Iran och Bahrain (dottern Solmaz hade tidigare smugit in förklädd till kille på samma fotbollsstadion). Den blev en stor publikframgång (även om filmen bara spreds illegalt i Iran). Hösten 2009 var Panahi juryordförande på filmfestivalen i Montreal och uppmanade då jurymedlemmarna att bära grönt för att stödja en pågående protestvåg i Iran. Inför filmfestivalen i Berlin året därpå nekades han utresetillstånd, och i mars 2010 greps han i sitt hem tillsammans med 15 familjemedlemmar och kollegor (däribland Det heliga trädets frukter-regissören Mohammad Rasoulof) , och dömdes så småningom för ”propaganda mot staten” på oklara grunder.

– När man får ett så hårt straff som jag fick är det först en chock, skriver Panahi som svar på en av de mejlfrågor jag får möjlighet att skicka inför den svenska biopremiären av Det var bara en olycka. Jag var väldigt upprörd först, men efter ett tag tittade jag ut genom fönstret och såg den vackra himlen. Jag tog min kamera och började ta några foton – vilket så småningom ledde till en utställning på Centre Pompidou i Paris. Samtidigt kom det en massa bedrövade filmstudenter hem till mig och klagade: ”Herr Panahi, det är så svårt att göra film nuförtiden, det är så många regler och förordningar.” Det fick mig att reflektera ännu mer över min situation – om jag inte ska göra film längre, vad ska jag göra då? Det enda jag kan är ju filmskapande! Okej, jag har inte mitt team och mina stora kameror och min frihet, men de kan inte ta ifrån mig kärnan i mitt hantverk. Så länge jag har historien, motivet och tron på min röst, så kan jag fortsätta göra film.

Jafar Panahi äter frukost i This Is Not a Film, samregisserad med Mojtaba Mirtahmasb. Foto: Folkets Bio.

Panahi färdigställde fem lågbudgetlångfilmer under radarn, alla med honom själv i en central roll och med hans begränsningar som utgångspunkt – han började med att filma hemma i sin lägenhet, vilket ledde till This Is Not a Film (2011), som smugglades ut på ett usb-minne och vann Guldbjörnen i Berlin; fortsatte med att åka till sitt sommarhus vid Kaspiska havet och göra Closed Curtain (2013); började sedan köra taxi medan han filmade sina interaktioner med passagerarna (Taxi Teheran, 2015); och spelade även in i avlägsna byar ute på landet – 3 kvinnor (2018), No Bears (2022).

– Det här inspirerade flera av de filmstudenter som tidigare klagade och gnällde, de började tänka på hur de kunde tänja på gränserna och göra sina filmer på sitt sätt, fortsätter Panahi i sitt mejl. Jag är glad över att man ser den förändringen hos många av de yngre filmskaparna i vårt land i dag.

Parallellt med att No Bears visades i Venedig och tilldelades juryns specialpris, blev Panahi uppmanad att infinna sig i Evinfängelset i Teheran igen, där han sedan satt frihetsberövad fram till februari 2023. Fängelsevistelsen slutade med en två dagar lång hungerstrejk eftersom Panahi inte släpptes trots att Irans högsta domstol redan upphävt domarna från 2010, men till följd av ett intensivt arbete från de juridiska ombuden och massiv internationell uppmärksamhet blev han till slut fri och kunde börja jobba igen.

I minnet hade han mängder av material, som så småningom blev manuset till Det var bara en olycka. Den handlar om bilmekanikern Vahid som en natt tror sig få syn på den förhörsledare som torterade honom under tiden i fängelset – Vahid lyckas kidnappa mannen och åker sedan runt bland sina före detta medfångar för att få hjälp att avgöra om det är rätt person eller inte, och vad de i så fall ska göra med honom. Vännerna reagerar på vitt skilda sätt när de ser lasten i Vahids minibuss. I Det var bara en olycka påminns rollfigurerna om vidriga situationer, men filmen balanserar ändå mellan drama och komedi – alla impulshandlingar och starka känslor leder till en del hastiga beslut, eldiga meningsutbyten och stressiga bilfärder.

– Det gör filmen mer realistisk att framhäva den här sortens humor, för den är en del av den iranska kulturen, menar Jafar Panahi. Vi iranier kan ha en väldigt seriös diskussion om något väldigt tungt, och fem minuter senare skojar vi om det. Det finns ett lekfullt drag hos oss, och ingen regim har lyckats ta död på det, även om den islamiska republiken verkligen har försökt. Rollfigurerna är baserade på fångar som jag lärde känna i fängelset, och vissa av dem tyckte att man bara kunde vinna över systemet med våld, medan andra var mer upptagna av hur just den här cirkeln av våld skulle brytas. Så jag tillåter många olika slags röster, som är representativa för människor i mitt land, att komma till tals.

Det var bara en olycka vann Guldpalmen i Cannes. Foto: Folkets Bio.

Filmen innehåller starka scener då de före detta fångarna bryter ihop av ilska och ångest när de går i verbal närkamp med den kidnappade mannen, och jag frågar om det någon gång blev påfrestande att påminnas om tiden i fängelset under inspelningen. Trots att Panahi satt i isoleringscell och blev förhörd i timmar under de veckor han satt frihetsberövad 2010, slår han ifrån sig och menar att det ju inte främst är hans upplevelser som filmen bygger på.

– Det mesta är sådant jag fick höra från andra fångar, vissa hade varit där i fem, tio, femton år, och de hade i sin tur hört vissa saker från tidigare fångar. Så det här bygger på upplevelser från ett halvt århundrade. Men den där känsligheten, allergin mot ett visst ljud, den var min egen. I filmen är det ljudet av en benprotes, och det är uppdiktat, däremot lärde jag mig känna igen ljudet av min förhörsledares fotsteg. När man sitter där och hör den där rösten utan att kunna se nästan någonting, eftersom man har ögonbindel, så skärps alla andra sinnen och man försöker tänka sig vem den här människan bakom ens rygg är.

Även om Panahi kunde dra i gång en mer storskalig inspelning när han gjorde sin senaste film, var han tvungen att fortsätta arbeta under stort hemlighetsmakeri, eftersom han inte var intresserad av att kompromissa den här gången heller. Man började med scenerna som spelades in på avlägsna platser, sist gjorde man scenerna i stadsmiljö. Då dök det upp civilklädda poliser, men inget viktigt material beslagtogs. Flera av skådespelarna blev däremot tagna till förhör på Ministeriet för underrättelsetjänst, och Jafar Panahi valde för säkerhets skull att göra efterarbetet i Frankrike.

Vilka tänker du främst på som din publik: iranierna som ser dina filmer i hemlighet, eller den utländska biopubliken? Och påverkar det hur du gör filmerna?

– Nej, jag begränsar inte mina filmer till en specifik publik. Jag är först och främst en social observatör. Jag gör de filmer jag gör utifrån erfarenheterna i mitt liv och min omgivning. Allt mitt filmskapande kretsar verkligen kring denna kärnidé. Men som iransk filmskapare vill jag naturligtvis inget hellre än att mina landsmän ska kunna se mina filmer före alla andra i världen. Jag lever i hopp om att en dag sitta på en biograf i Iran och se min senaste film med andra iranier runt omkring mig.

Karoline Eriksson är filmkritiker i Svenska Dagbladet och redaktör för Filmrutan.

Det var bara en olycka visas på bio. This Is Not a Film, Taxi Teheran, 3 kvinnor och No Bears finns att strömma.