Maria Eriksson-Hecht: ”Jag vill fånga både det råa och det skört vackra”

Foto: Henrik Nielsen.

INTERVJU. När Maria Eriksson-Hecht och manusförfattaren Pelle Rådström ville berätta om två bröder i en utsatt Eskilstunaförort inspirerade Kents låt ”Kevlarsjäl” både till stämningen och själva filmtiteln. Men viktigast av allt var total tonträff i skådespeleriet. ”Det går före allt. Man ska tro på det man tittar på”, säger hon till Hynek Pallas.

Spelfilm efter känd förlaga är samtidens credo. Andelen filmer i Hollywood och Sverige som baseras på framgångsrika böcker växer stadigt. Mindre vanliga är filmerna som utgår från andra sorters verk – det som kallas för ekfras. Som Peter Webbers Flicka med pärlörhänge (Girl with a Pearl Earring, 2003), starkt inspirerad av Johannes Vermeers målning, även om den också byggde på Tracy Chevaliers roman med samma namn. Ovanligast är filmer som bygger på poplåtar – mest känd är väl Sean Penns The Indian Runner från 1991, baserad på Bruce Springsteens ”Highway Patrolman” från albumet Nebraska.

I svensk dramafilm har detta grepp – bortom jukeboxmusikaler som Känn ingen sorg (2013) – dröjt till 2025 och Maria Eriksson-Hechts debutlångfilm Kevlarsjäl, vars titel, miljö och drama lånar från Kents hit med samma namn.

Maria Eriksson-Hecht skrattar när jag frågar om hon och manusförfattaren Pelle Rådström, hennes sambo och samarbetspartner ända sedan masterutbildningen på Stockholms dramatiska högskola, är Kent-fans. Det är det skrattet man skrattar när någon – till exempel en filmjournalist som är Kent-agnostiker – ställer en dum fråga med ett självklart svar.

– Låten var med redan på synopsisstadiet. Vi hade en idé om vad det skulle vara för historia och tematik. I samtalen om det lyssnade vi på ”Kevlarsjäl” och tyckte att det var mycket som hörde ihop, som var inspirerande i texten och känslan.

Kent är inte kända för att strössla med rättigheterna till sina låtar och hörs sällan på film, trots sin moderna folkhemsstatus.

– Men jag tror att de såg att vi ville något på riktigt. Inte bara använda deras låt för att sälja film, säger Maria.

Att ”Kevlarsjäl” alls hörs i filmen – ”va fan, den är ju 50 år gammal!” skriker en tonåring när låten kommer på – var inte heller självklart.

– Kent var inte heta på samma sätt som nu, när vi spelade in filmen. Så vi hade tänkt göra en nytolkning med Amanda Bergman, men för att inte riskera att tappa känslan från låten så höll vi oss till originalet. Deras revival kom när vi var färdiga, via Tiktok. När jag visade trailern frågade folk om vi inte skulle ha en ”modernare låt”. Men när jag testade den på skolor var det 15-åriga tjejer som bara: ”Va, är det en Kent-låt med?!” Samma ålder som när jag själv började lyssna, berättar Maria nöjt.

Rio Svensson och Josef Kersh som bröder i Kevlarsjäl. Foto: Triart Film.

Textraden ”I Socialstyrelsens folder är allt svart” skulle kunna vara en tagline för filmen. Det svarta är tonårsbröderna Alex (Josef Kersh) och Robins (Rio Svensson) tillvaro med den alkoholiserade pappan Bo (Torkel Petersson) i en Eskilstunaförort. Sedan mammans död har den pensionerade militären supit sönder livet. Tomflaskorna ockuperar hallen i den slitna hyrestrean. En nyinstallerad spis säljs genast av för att finansiera spriten. Var och en i familjen har på sitt vis härdat själen. Storebror Alex har tagit rollen av medlaren som skyddar lillebror från pappans våldsamma utbrott. Robin har blivit den utlevande spelevinken, den som söker sig till faror och är ett lätt offer för den sämre sortens manliga förebilder. På vilka det finns god tillgång i det som på nysvenska kallas för utanförskapsområde – där barbröstade machokillar dominerar och vuxenvärlden lyser med sin frånvaro.

Kevlar är inte bara ett av världens starkaste material, det påverkas heller inte av värme. Inte för att mycket sådan står att få i hemmet.

– Många vet inte vad ”kevlarsjäl” betyder. Men det är ett väldigt bra ord. Hur får man den och vad händer när man måste öppna upp den? Jag är intresserad av att berätta om saker som är svåra, men det går ju inte att ta till sig om det bara är mörkt, det behövs ett ljus. De här killarna har det jättetufft men de har ju även roligt. Jag tror inte att någon ungdom bara går och mår dåligt. Det finns alltid ljusa stunder.

Vilket är dramats motor. Det är, som i Kents låt, sommar. Fläktar susar medan svetten lackar om kropparna. Alex träffar Ines (Adja Sise Stenson), en medelklasstjej från villaområdet, och övertalas att göra en kärleksresa till Berlin. Under tiden hamnar Robin i klorna på ortens kamphundsuppfödande värsting Dennis (Jonay Pineda Skallak) – vilket leder till en katastrof med ekon från diskoteksbranden i Göteborg 1998.

Ovanligt för svensk film, lika udda som att basera en film på atmosfären i en poplåt, är hur den här intrigen blir levande och humanistisk genom skådespeleriet.

– Liv till varje pris, säger Maria med hänvisning till husguden Bo Widerbergs konstnärliga motto.

Husgud har Widerberg varit sedan hon såg Lust och fägring stor (1995) i tioårsåldern. Efter gymnasiet velade Maria om framtiden. När hennes mamma frågade vad hon skulle bli om hon fick göra precis vad hon ville, blev svaret ”film”. Via folkhögskola, STDH, kortfilmer och tv-serier har Maria utvecklat en näsa för detta liv, för skådespeleri som inte skorrar. På inspelning sitter hon framför monitorn och letar efter blickarna och rörelserna hon tror på.

– Det går före allt. Man ska tro på det man tittar på. När jag börjar på en film så frågar jag mig om jag tror på detta. Det är den viktigaste kompassen – att det lever. Det som får en film att stanna kvar handlar ju mer om scener och ögonblick, hur de känns i kroppen, än att det är en perfekt film.

Rio Svensson som Robin. Foto: Triart Film.

Vi sitter på filmbolagets solvarma kontor i Gamla stan. Maria är höggravid, ska föda veckor före filmens premiär i augusti. Så vi pratar om hur det är att uppfostra pojkar kontra flickor. Jag frågar om graviditet och egna barn är okej att nämna i artikeln, men inser på hennes frågande blick hur självklart det är. Maria Eriksson-Hechts filmskapande, från kortfilmer som Skolstartssorg (2017) till den debut som nu står klar, handlar om barn och en vuxenvärld som sviker. Och om syskonrelationer.

– Både jag och Pelle är intresserade av syskonrelationer. Jag har själv en rätt så komplicerad sådan, och det har påverkat mig mycket. Sedan är vi samhällsintresserade och då har det i denna historia tematiskt passat bäst med syskonrelationer mellan pojkar.

Det ställer stora krav på skådespelarna. Särskilt i en film full av utmanande scener där inte bara våldet kan komma plötsligt, utan också ömhet, som kan sitta ännu längre in.

Hur arbetade du fram det med två så unga och oprövade människor i bärande roller?

– Jag rollsätter noga. Skådespelarna måste ligga nära sina rollfigurer i personlighet och ha rätt klassbakgrund. Vi har undvikit att casta på Södra Latin, det gör man ju annars ofta i svensk film. För även om de inte måste ha samma erfarenheter, behöver den emotionella kopplingen finnas där. Det är svårt för unga att spela vissa saker annars, och då syns det. Sedan provfilmar jag konstellationen noga, förbereder med övningar, gör dem bekväma inför kameran. Det blir ungefär tio dagars skådespelarskola före inspelning.

Svensk film älskar sina amatörer – de som kommer ”från ingenstans” och ”är sig själva”. Så många Guldbaggar har haglat över dessa att nomineringsreglerna häromåret ändrades till förmån för etablerade skådespelare. Och fotbollstalangen Rio Svensson, som 13 år gammal hittades på en högstadieskola i Eskilstuna och motvilligt provfilmade, kommer med rätta att hyllas för rollen som Robin, som står på gränsen mellan att härda själen och gå en annan väg. Men lika fenomenalt som Svenssons lyhörda spel, är den insats ett mer känt skådespelarnamn gör i Kevlarsjäl.

– Jag jobbade med Torkel Petersson på kortfilmen Alvaret 2020, den handlar om relationen mellan en ensamstående alkoholiserad pappa och hans dotter. Så vi skrev Bo med Torkel i åtanke.

Torkel Petersson går in i en annan växel i karriären, med toxiska mansroller i tv-serien Slutet på sommaren (2023) och nu i Kevlarsjäl?

– Han har ju spelat mycket komedi. Det är ofta så med skådespelare, att de hamnar i en viss typ av roller. Men Torkel är väldigt bra på drama, han har kommit till en annan ålder och är outnyttjad. Jag tycker han är spännande att titta på, han har en speciell utstrålning som passar rollen. Samma hårda och sköra manlighet som var styrkan även i komedierna. Kanske är det därför som folk inte ens ser att det är han i filmen först – efteråt har flera frågat om det verkligen var Torkel.

Jag förstår dem. Torkel Petersson, som gick ner i vikt och bär mask för att se ut som en fårad proffsalkoholist, är obehagligt oberäknelig i rollen. Under hans och Rio Svenssons första uppvärmning framför kameran tittade den äldre skådespelaren 15-åringen stint i ögonen och kallade honom för ”horunge” om och om igen. En känsla som hänger med filmen igenom, och gör dess stunder av ömhet så mycket starkare. Vid ett tillfälle, efter att hårdingen Dennis låtit sin hund bita ihjäl en valp Robin fäst sig vid, vänder sig plötsligt Dennis om och ger Robin en kram.

– Jag har som mål att fånga både det mest råa och det skört vackra. Den kontrasten. Att pusha så långt att jag tror på det, särskilt visuellt, säger Maria.

Hon och fotografen Josua Enblom tittade på scener i Barry Jenkins Moonlight (2016). Och även om Claire Denis Beau travail (1999) inte är någon favorit inspirerade kropparna i den.

– Det är ju mycket avklädda muskulösa manskroppar där. Den nakna huden blir något starkt och skört på samma gång. Det står inte i manus utan är en gestaltningsfråga som pratades fram av mig och fotografen.

En intimitet som gör att de här tuffa killarna visar något annat. Ska man komma åt det är kropparna viktiga.

Torkel Petersson som alkoholiserad pappa. Foto: Triart Film.

Under det kvartssekel som har gått sedan Jocke Berg skrev ”Kevlarsjäl” är det ett begrepp som har rest från snygg poetisk formulering till att i dag kunna vara titeln på en verklighetsskildrande raplåt om svenska förorter där tonåringar bär skottsäkra västar. Och passar därför en film som har många beröringspunkter med rubrikernas gängkrig.

– Jag och Pelle gör mycket research tillsammans. För Kevlarsjäl intervjuade vi en psykolog på Fryshusets avhopparverksamhet och åklagare som arbetar med ungdomsbrottslingar. Och även om filmen inte handlar om gängkriminalitet så är det samma psykologi. Robin rekryteras ju också. Vad är gemensamt för de här killarna, varför hamnar de i den här situationen? Här finns frånvarande fäder, både psykiskt och fysiskt, våld i hemmet, basala behov som inte är uppfyllda – mat, eller hela kläder. Jag tror ju inte att jag som filmare kommer att förändra världen, men jag vill påverka med en mer humanistisk blick.

Vi eldar upp oss i ett samtal om politik som sträcker sig från en samhällsutveckling där vissa inte längre betraktas som barn – straffåldrar sänks men uppväxtmiljöer lämnas obehandlade – till hur fiktionen tar sig an detta.

Finns det en skillnad i produktionerna, med vilken uppdragsgivare man arbetar om man vill skildra detta?

– Ända sedan jag gick på filmskolan har det varit samma sak: Om jag är intresserad och tycker det jag gör är spännande, då det blir det bra. Annars dåligt. Jag måste tro på det, oavsett om jag gör en tv-serie eller något jag initierar själv, förklarar Maria, som bland annat har regisserat avsnitt av serierna Tunna blå linjen (2022) och Thunder in My Heart (2023).

Men?

– Jag är glad att jag fick stöd från Filminstitutet innan det blev ekonomisk kris där. Nu känns det som att allt mer film kommer att bygga på kända bokförlagor eller premisser som kan pitchas med en mening.

På Kevlarsjäl hade jag en konsulent som var påläst och inte petade för mycket – och jag hade final cut. Även om man inte har final cut på SVT-serier så får man relevant feedback där. Erfarenheterna av strömningstjänster, de smärtsamma historierna man hör om att arbeta för dem, är något annat.

Tycker du att det syns i resultatet?

– Tittar man på deras serier om gängkriminalitet så ska alla rollfigurer vara tuffa och coola. Det saknas överhuvudtaget ett samtal om varför det är så. Det saknas skildringar av vilka förutsättningar barn växer upp under, det saknas en varm humanistisk blick på de här killarna. Jag är generellt trött på den ironi som präglar blicken på människan – inte minst i svensk film.

Hynek Pallas är filmkritiker, författare och doktor i filmvetenskap.

Kevlarsjäl har biopremiär 22 augusti. Skolstartssorg finns att strömma på UR Play.