Miguel Gomes: ”All film måste föra en dialog mellan Kansas och Oz”

Foto: Patricia Neves Gomes.

INTERVJU. Den portugisiske filmskaparen Miguel Gomes tänjer på gränser. Bioaktuella Cannesvinnaren Grand Tour rör sig genom en rad asiatiska länder och blandar dokumentära bilder med studioinspelade spelfilmsscener och dialog på ”fel språk”. Niclas Goldberg har träffat honom.

Miguel Gomes offrar vad som helst för film. Men det finns en gräns. Den heter cigaretter. I början av 2020 höll auteuren på att filma sin Grand Tour i Myanmar och Japan och var på väg till Kina när pandemin slog till. Gränsen stängdes och efter två års väntan i Portugal försökte han komma in i landet igen. 

– Jag skulle vara tvungen att sitta i karantän på ett hotell i tre veckor, men förbjöds att röka under tiden. Där gick gränsen, det var bara att komma på något nytt. Så jag bad mina kinesiska kollegor filma i landet medan jag regisserade från en Zoomskärm i Lissabon, säger den återhållsamt karismatiske Gomes med sin sävliga röst när vi möts på Upper West Side under New York Film Festival.

Det är en bra sammanfattning av Gomes filmskapande: det uppfinningsrika, djärva och humoristiska. Han är en del av den så kallade ”pågående revolutionen” inom modern portugisisk film, där han tillsammans med Pedro Costa och João Pedro Rodrigues räknas till de mest betydelsefulla och internationellt ansedda portugisiska rösterna sedan Manoel de Oliveira, regissören med filmhistoriens längsta karriär (som gjorde sin sista film vid 103 års ålder).

Miguel Gomes vann regipriset i Cannes förra året för Grand Tour och likt hans mästerliga Tabu (2012) är den uppdelad i två delar. Den fiktiva berättelsen, som är studioinspelad, är inspirerad av två sidor ur den brittiske författaren W. Somerset Maughams reseskildring Herrn i rökrummet: en berättelse om en resa från Rangoon till Haiphong (1930) och handlar om ett ungt brittiskt par i östra Asien. Året är 1917 och diplomaten Edward (Gonçalo Waddington) rymmer samma dag som hans fästmö Molly (Crista Alfaiate) anländer till Rangoon för deras bröllop. Hon börjar ihärdigt förfölja honom från land till land.

– Jag skulle precis själv gifta mig och kände igen mig. Det gjorde konstigt nog också min blivande fru Maureen, som jag skrev manuset med. Men det hela är ett skämt om stereotyper: att män är fega och kvinnor envisa, speciellt när det gäller äktenskap. På film är det ibland bra att arbeta med klichéer, säger Gomes. 

Varvat med själva berättelsen flödar samtida dokumentärscener från Myanmar, Thailand, Vietnam, Filippinerna, Japan och Kina. Vi ser lokalbefolkningen i verkliga miljöer: Rangoonbarn i ett handdrivet pariserhjul, en äldre man som spelar mahjong på ett båtdäck i Shanghai, livfulla dockteaterföreställningar. Kameran dröjer sig kvar utan kopplingar till handlingen.

– Jag är inte tillräckligt begåvad för att bara sätta mig ned och skapa något från grunden. Jag måste reagera på något, reagera på världen. Så jag ville först göra resan och koppla manuset till det vi redan filmat. Det är bra att skapa sina egna begränsningar, säger Gomes.

Titeln Grand Tour refererar till ett begrepp som beskriver en typ av resor genom Asien som var på modet bland rika västerlänningar från och med 1850-talet. Foto: Draken Film.

Ända sedan ungdomens intellektuella vår på Lissabons kullerstenar har outsidern Gomes gillat att utmana konventioner. Efter filmstudier, filmkritik i portugisisk press och prisbelönta kortfilmer långfilmsdebuterade han 2004 med The Face You Deserve (A Cara Que Mereces). Han har sedan dess utmärkt sig med deadpan-humor, mogen melankoli och socialpolitiska perspektiv på Portugals identitet, men framför allt med sitt originella sätt att sudda ut gränsen mellan verklighet och påhittade berättelser. Genombrottet Our Beloved Month of August (Aquele Querido Mês de Agosto, 2008) börjar som ett slags dokumentär om byfestivaler men förvandlas gradvis till en fiktiv kärlekshistoria. I Arabian Nights-trilogin (As Mil e Uma Noites, 2015), som inspirerades av Portugals finanskris, väver han samman verkliga berättelser med allegorier och sagor – och dyker själv upp i en liten roll som regissör, nedgrävd i sanden, med en cigarett i munnen. I den självbespeglande hybriden The Tsuga Diaries (Diários de Otsoga, 2021) tar han ännu större plats – den är både en dokumentär om att göra en film och en spelfilm som låtsas vara en dokumentär, berättad baklänges.

Även de andra portalfigurerna inom den pågående vågen, Pedro Costa och João Pedro Rodrigues, blandar dokumentär och fiktion, men på väldigt olika sätt. Costas odefinierbara verk är djupt förankrade i verkliga, fattiga miljöer (oftast slumområdet Fontainhas i Lissabon), men ändå estetiskt förhöjda, som i Colossal Youth (Juventude em Marcha (2006), där en kapverdisk immigrants verklighet suddas ut. Rodrigues å sin sida sammanbinder verkliga platser och kroppar med mytiska och erotiska berättelser, som i långfilmsdebuten Phantom (O Fantasma, 2000), där en homosexuell sophämtares besatthet av en annan man driver honom in i förortsnattens faror. Ofta syns amatörskådespelare i rollerna. Miguel Gomes anlitade däremot etablerade skådespelare för Grand Tour. De brittiska rollfigurerna talar portugisiska.

– Jag ville ha vilket språk som helst utom engelska. Och berättarrösternas många språk knyter an till ett av filmens teman: att film är som en komplex form av dockteater. Vi har rollfigurerna, dockorna Molly och Edward; och de asiatiska dockorna; men också de som berättar historien, marionettspelarna som drar i trådarna.

Dokumentära bilder i Grand Tour. Foto: Draken Film.

Gomes är svag för ljud och musik. De är inte bara bakgrund, utan aktiva narrativa verktyg. I Grand Tour understryker det filmens tema om ”att resa utan att anlända”. Vi hör folkmusik, valsen ”An der schönen blauen Donau” på motorcykeltäta Saigongator och en karaokeversion av ”My Way” framförd av en gråtmild filippinier.

– På ett sätt reser vi åskådare genom språken, men också genom ljud och musik. Ärligt talat lägger jag mer vikt vid det än bilden. För mig är Grand Tour som en musikal. Självklart har man berättelsen, men jag tror att filmens flöde kommer från alla ljud.

I detta melodiska flöde finns också melankoli och nostalgi. Bakom humorn ligger en stark underström av det säregna portugisiska saudade – känslan av längtan efter något förlorat. Men Gomes idealiserar inte det förflutna. I Tabu, som är inspirerad av F.W. Murnaus Tabu (Tabu: A Story of the South Seas, 1931), tar det sitt uttryck i en drömlik återblick på ett förlorat kolonialt förflutet i Afrika, genom åldrandets och ångerns glasögon. I Grand Tour finns saudade även i det estetiska; tid, geografi och identitet suddas ut. Det koloniala minnet och den personliga ångern, den stora och den lilla världen.

Även detta tema återfinns hos hans landsmän. För Pedro Costa är melankoli och nostalgi opålitliga. I hans Horse Money (Cavalo Dinheiro, 2014) är de invävda i minnen, trauman och det postkoloniala arvet. João Pedro Rodrigues framställer nostalgi som en längtan efter förvandling eller andlig tillhörighet. Hans The Last Time I Saw Macao (A Última Vez Que Vi Macau, 2012) undersöker saknaden efter en plats som inte längre existerar.

Miguel Gomes blickar själv gärna nostalgiskt tillbaka i filmhistorien, främst till stumfilmer och Hollywoods screwballkomedier, men han inspireras även av Aki Kaurismäki och Apichatpong Weerasethakul. Många har också jämfört Grand Tour med Chris Markers essäistiska reseskildringar från Asien.

– Inför Grand Tour var Josef von Sternberg det stora spöket, säger Gomes. Det är omöjligt att inte tänka på honom i en film som utspelar sig i Asien och är inspelad i studio. Men Alain Resnais var också viktig. Särskilt hans Smoking/No Smoking.

För Gomes bör film inte spegla livet alltför realistiskt. Han menar att verkligheten alltid behöver lite fiktion för att kunna förstås fullt ut.

– En regissörs jobb är att fånga skönhet, eftersom den existerar. Men inte dölja det verkliga. Alla mina filmer är som en remake av Trollkarlen från Oz, men väldigt annorlunda. Dorothy från vardagen i Kansas kommer till en annan värld – Oz. Jag tror att all film måste föra en dialog mellan Kansas och Oz. Överlappa varandra. Allt handlar om det, säger Gomes innan han kliver ut i stadsbruset och tar sitt efterlängtade bloss.

Niclas Goldberg är filmkritiker, skribent och poet.

Grand Tour har biopremiär 23 maj.